Den 28 september, var första gången jag satt på hennes rygg, då hade jag ingen aning om att det skulle bli som det är nu.
Jag visste inte att det var menat att jag skulle få rida på henne, så mycket jag ville.
Jag visste inte hur hon var när man red, det enda jag visste var att det var emmie jag ville dela livet med.

Första gången jag red, var jag först ute i skogen, och sedan så red jag i paddocken.
Och det var ulla som stog där och visade hur jag skulle göra, eftersom att hon känner emmie bäst.
Vi gjorde galoppombyten över bommar, det var det enda vi tränade på, men tre poliser som stog och kollade.
Anders gamla jobbarkompisar.

Bara nån dag efter det så for vi upp igen och jag ville rida, och det gjorde jag.
Emmie är väl inte så jätte svår att rida på, och dom första gångerna gick hon väldigt försiktigt och var lugn.
Efter ett tag började jag och Ulla bestämma vilka dagar vi skulle rida.

Under vintern så släppte allt, allting var super.
Hon jobbade under sig, sedan hände det.
Vi hade fel galopp i en volt, och när emmie byter galopp så kan hon ta nått bocksprång och så.
Och det gjorde hon, eftersom vi hade fel galopp bytte hon själv i en volt.

Vips satt jag på backen, jag har aldrig börjat grina eller nått när jag ramlat av, det gjorde jag inte heller.
Dock skakar jag som jag vet inte vad, och det är väldigt jobbigt när man ska upp på hästen igen.

Sedan kastade hon sig inne i stallet, och jag vart räddare och räddare för varje dag som gick.
Till slut var jag aldrig i stallet utan mamma eller pappa.
Men efter ett tag släppte det, och jag började rida själv ute i skogen igen, och sedan var jag i stallet själv också.

Och nu på våren, började vi gå över bommar lite smått och sånt, vilket hon tycker är jätte kul.
På sommaren så har vi haft jättekul i skogen, och sedan på tävlingarna som Sophie varit på.

När jag tänker efter så har jag nog alltid varit lite rädd för att rida henne, sådär smått att hon ska slänga iväg ett bocksprång och att jag flyger iväg, men det har nog släppt mer och mer för varje gång jag har suttit kvar.
Men om jag inte hade börjat ridit emmie, så hade jag inte varit där jag är idag.
Jag har förståt vilket ansvar det är att ha häst, eftersom att vi många gånger tagit hand om henne en hel vecka när dom varit borta. Jag har utvecklas inom ridningen, jag har börjat våga saker.

Och idag, skulle jag aldrig tänka tanken att lämna henne.